Två katter, ett hem – och noll kontroll

När folk hör att vi har två katter hemma brukar de säga saker som:

Ja. Barn med päls, klor och ett ego stort som en mindre kommun. Låt mig presentera våra fyrbenta husgudar: Tisse – min katt, frihetstörstande charmör med ett hjärta av mjukt fluff. Och Vilda – min mans katt ett röststarkt yrväder med beroendepersonlighet och ett extremt utvecklat kontrollbehov.

Vi trodde att två katter skulle vara dubbelt så mycket mys. Vi fick istället ett drama med ständig underhållning, lite PTSD från rivmärken och en vardag där vi människor främst fungerar som dörröppnare, burkslavar och värmedynor.

Tisse – Gentleman på dagen, sängkapare på natten

Tisse är min katt, och vi har en speciell relation. Du vet, den där typen av tyst förståelse som bara uppstår när man delat en ostmacka i köket klockan två på natten. Han är en utekatt med världsvana i blicken och barr i pälsen. En upptäcktsresande, en fri själ – och helt omöjlig att hålla inne längre än två timmar.

Men hur vild och fri han än är utomhus, är han en riktig snutteplutt inomhus. När kvällen kommer förvandlas han till en spinnande nallebjörn som prompt ska ligga i sängen. Helst mitt emellan våra huvudkuddar. Och JA, han snarkar.

Han är typen som går sin egen väg. Och han gör det med stil. Dörrar? Till för att krafsas på tills någon öppnar. Mat? Ska serveras med en viss värdighet. Och skulle han bli blöt ute? Ja, då ser han på en som om man personligen styrt regnmolnet.

Och sedan har vi Vilda… som gärna vill vara Tisses bästa vän. På riktigt. Problemet är bara att Tisse föredrar att Vilda – i den mån det är möjligt – befinner sig på ett respektfullt avstånd. Inte för nära. Helst inte över huvud taget i samma möbel. Såvida hon inte sover. Djupt. Då kan han tänka sig att tolerera henne. Knappt.

Vilda – En högljudd kärleksbomb med svans

Vilda är min mans katt, och det märks. Hon är hussegris med stort H. Där han går, går hon. Sitter han, sitter hon. Går han på toa? Gissa vem som försöker krypa in under dörren.

Men det mest utmärkande med Vilda är hennes röst. Det här är inte en katt som jamar lite nätt. Nej, nej. Vilda kommunicerar. Hela tiden. Högt. Passionerat. Ibland med en ton som får oss att undra om vi glömt att ge henne mat – trots att hon just ätit. Eller om hon kanske skriver en inre monolog.

Och även om hon låter som om hon styr ett kattimperium med järntass, är hon i grunden en riktig gospropp. Hon ska ligga på husse, under husse, runt husse – sem en levande, spinnande halsduk. Hon är mjuk, varm och extremt tydlig med vad hon vill. Och det hon vill är: husse. hela. tiden.

Två katter – två världar

Det är fascinerande hur olika två huskatter kan vara. Där Tisse är tyst, mystisk och har pondus, är Vilda ett fluffigt yrväder med känslorna utanpå pälsen. Där Tisse tassar fram som en ninja, kommer Vilda brakandes om en bulldozer med jam-ljud som skulle kunna väcka döda.

Och som sagt – medan Vilda ser Tisse som sin lite sura storebror (och gärna skulle sova bredvid honom om hon fick) ser Tisse på Vilda som ett störande inslag i hans annars välreglerade tillvaro. Det är en balansakt. Men en underhållande sådan.

Och vi? Vi har gett upp.

Vi har accepterat att sängen inte längre tillhör oss, att kläder alltid har katthår och att inget i detta hus händer utan att det först godkänts av någon med morrhår. Men vet du vad? Det gör inget.

För när Tisse spinner i sömnen bredvid mig, och vilda rullar ihop sig på min mans bröst – då känns det ändå som att vi bor med något större än bara husdjur. Vi bor med personligheter, med karaktärer – med familj.

Och en familj, som vi alla vet, är något man älskar. Även om den jamar dig vaken 06:30 en lördag.

Kram Eva