Mellan tvivel och drömmar

Just nu känns det som att jag går runt med en konstant klump i magen. Jag försöker andas, försöker påminna mig själv om att det här är min dröm, att jag faktiskt har byggt något eget, något jag älskar – men ändå kommer tankarna ikapp. De är alltid där, viskar i bakhuvudet: Vad gör du? Är du verkligen kapabel? Tänk om det inte räcker? Och ibland, ibland är de så högljudda att jag nästan hör dem över allt annat, över alla känslor jag borde känna av stolthet eller glädje.

Det är inte så att jag inte vill tro på mig själv, men just nu är det svårt. Jag ser på butiken och på allt jag vill göra, men allt känns tungt. Jag vet inte om det är trötthet, stress eller bara rädslan som har tagit över, men det känns som att hela jag tvekar. Varje gång jag försöker tänka: Det här är bra, du klarar det här, känns det som om en annan röst direkt svarar: Nej, du är inte bra nog. Tänk om du misslyckas?

Imposter Syndrome… det är som en ständig skugga som följer mig vart jag än går. Det är inte alltid högt eller skrikigt, ibland är det bara ett viskande: Du borde inte vara här. Du är inte redo. Du kommer bli avslöjad. Och rädslan som följer med det… den är så verklig att jag ibland undrar hur jag ska kunna fortsätta. Livrädd. Rädd för att butiken inte ska bära. Rädd för att drömmen jag har hållit fast vid så länge inte ska bli verklighet. Rädd för att jag ska tvingas inse att jag inte räcker till.

Det finns en liten glöd där inne, men just nu är den så, så liten att jag knappt ser den. Den är som en liten låga i ett mörkt rum, som jag desperat försöker skydda från vinden, från allt som hotar att blåsa ut den. Jag vill hålla fast vid den, men det är svårt. Varje dag känns som ett test, varje beslut som ett steg på tunn is, och jag vet inte om jag vågar ta nästa.

Och ändå… mitt i allt det här, mitt i tvivlet och rädslan, finns något som gör att jag inte ger upp. Det är inte stor glöd, inte ens stark, men den är där. Den lilla glöden som påminner mig om varför jag började, om varför jag sitter här nu, trots att hjärtat bankar och händerna skakar. Kanske är det envishet. Kanske är det kärlek till hantverket. Kanske är det bara att jag inte kan släppa taget.

Jag försöker påminna mig själv om att det är okej att känna så här. Att det är okej att vara rädd, att känna att man inte räcker till, att ha tvivel som kommer och går. Det betyder inte att jag inte är kapabel, inte att jag inte kan lyckas. Det betyder bara att jag är mänsklig. Och kanske, kanske är det just det som gör att jag fortfarande tar små steg framåt, även när allt känns som mest överväldigande.

Just nu är glöden pytteliten. Nästan som en viskning. Men den finns. Och ibland räcker det med en viskning för att fortsätta andas, för att fortsätta tro på att varje liten framgång, varje litet steg framåt, faktiskt betyder något. Jag försöker hålla fast vid det, även när rädslan vill ta över. För utan den lilla glöden, hur skulle jag kunna fortsätta drömma?

Så här sitter jag, mitt i allt, med hjärtat fullt av rädsla, huvudet fullt av tvivel, men ändå… fortfarande här. Fortfarande andandes. Fortfarande försöker ta en dag i taget. Och kanske, om jag bara fortsätter hålla den där lilla glöden levande, kan det bli något mer än bara en dröm.