Från grop i marken till färdig butik – en känslosam resa mot Gummans Garnbod

Det är nästan overkligt att skriva det här. Jag har känt mig både glad, stolt, rädd, frustrerad och helt slut under den här resan. Det har varit ett år fyllt av arbete, slit och tvivel – ibland så mörkt att jag knappt trodde att jag skulle orka fortsätta. Men här står vi nu, på gränsen till att öppna Gummans Garnbod, och jag vill berätta hela resan.

Oktober 2024 – det första spadtaget

Allt började i början av oktober 2024. Vi hyrde in Lelle (en entreprenör från grannbyn) med grävmaskin som hjälpte oss att gräva gropen där huset skulle stå. Han såg till att allt blev jämnt och fyllde på med grus när plintarna kom ner. Jag minns känslan av att stå där och se de första plintarna på plats – det var både spännande och lite skrämmande.

Här började drömmen ta fysisk form. Ändå var jag redan då fylld av tvivel. Tänk om det inte skulle gå? Tänk om vi gjorde något fel och hela idén föll? Tankarna snurrade i huvudet, men jag försökte fokusera på det positiva – att vi faktiskt hade kommit igång.

Allhelgonahelgen – väggarna växer fram

Under Allhelgonahelgen fick vi hjälp av vänner att resa väggarna. Plötsligt stod huset där, i höstluften, och jag kunde nästan inte tro det jag såg. Men med glädjen kom också en stor dos oro. Skulle vi orka fortsätta? Skulle huset verkligen stå kvar när det var klart? Det var både fysiskt tungt och känslomässigt utmanande – men också en euforisk känsla av att drömmen började bli verklighet.

Taket och vinterns stillhet.

När väggarna stod på plats tog Jonne på sig att lägga taket. Jag hjälpte till med att kapa bräder och hålla saker, men det var han som bar det största ansvaret. Det var tufft, och ibland kändes det nästan overkligt att vi höll på med något så stort själva.

Sen kom vintern. Mörker och kyla gjorde att vi inte kunde göra så mycket utomhus. Jag kände en blandning av frustration och uppgivenhet, men också en sorts väntan – en tyst stillhet där byggandet pausade och jag fick tid att andas, även om det var tungt psykiskt. Vi började istället arbeta inomhus med golvet, och det kändes ändå som ett framsteg.

Sommaren och grannens hjälp

Under juli tog vi hjälp av en snickare (han är även vår granne) De hjälpte oss med att isolera taket och innerväggarna. Äntligen gick det snabbt framåt. Att se huset börja bli färdigt var en lättnad, men också en påminnelse om hur lång vägen hit hade varit. Efter det kom semestern, och då blev det åter lugnt. Jag kände både glädje och oro – vi var nära mål, men ännu inte framme.

Sommaren – färg, känslor och inomhusarbete

Under sommaren passade jag på att ta tag i insidan av huset. Jag målade hela insidan – väggar, lister, fönster och dörrar – och det tog på både kroppen och energin. Det var otroligt slitigt, men också väldigt tillfredsställande. Att se färgen gå från rå träpanel till ett ljust och varmt rum gav verkligen en känsla av framsteg. Samtidigt var det en påminnelse om alla timmar, all kraft och all omsorg som har lagts på det här projektet.

Ett år av tvivel och känslor.

Under hela året har jag gått igenom känslor som jag knappt kan beskriva. Glädjen över varje framsteg blandades med tvivel på om vi verkligen skulle lyckas. Ibland kändes det nästan mörkt – som om hela projektet var större än vad jag kunde orka med. Jag har undrat om jag skulle klara av det, om butiken någonsin skulle bli mer än en dröm. Men jag har också känt tacksamhet över varje liten hjälpande hand, varje spik som slog fast en vägg, varje planka som hamnade på plats. Jag har lärt mig mycket om mig själv. Om att våga fortsätta trots tvivel, om att ta emot hjälp, och om att känna stolthet över att faktiskt försöka. Det har varit tufft, men också fantastiskt.

Hösten 2025 – färdigt hus och pirrande förväntan

Och nu står vi här. Nästan ett år senare. Huset är vädertätt med takplåt, isolering och väggar på plats. Bara små detaljer återstår: golvlister, en dörrlist och en liten bit golv som ska kapas. Men i det stora hela är butiken redo. Måla utsidan tar vi nästa sommar. Snart ska hyllorna och skåpen flyttas in, och fyllas med garner. Jag kan redan se hur Gummans Garnbod kommer att leva – en plats för färg, skaparglädje och möten med människor som delar samma intresse.

Den 4 oktober klockan 12.00 öppnar vi dörrarna för första gången.

Ett år av slit, tvivel, tårar och drömmar har lett fram till den dagen. Och även om jag fortfarande känner en liten klump i magen av oro, är det nu mest pirrande förväntan.Det här är mer än ett bygge. Det är en dröm som blivit verklighet – ett bevis på att det går att skapa något eget, även när vägen dit är lång, tung och fylld av tvivel.

Kram Eva