När hösten fick tala

Den här hösten har varit stillsam på ytan, men inuti har den rört om mer än jag först ville erkänna. Det har varit en tid av eftertanke, där mycket har fått landa – både det som varit tungt och det som burit.

Jag har levt nära vardagen. Hemmet, huset, händerna som gör sitt. Samtidigt har tankarna ofta varit någon annanstans, i det som håller på att ta form. Hösten har handlat om att försöka balansera flera världar samtidigt utan att tappa bort mig själv på vägen.

Tröttheten har funnits där, en djup sådan som inte går att vila bort med en ledig dag. Den har varit ett tecken på att mycket betyder något på riktigt. På ansvar, förväntningar och viljan att göra rätt – både mot mig själv och mot det jag bygger.

Mitt i allt detta finns ett minne som jag återkommer till. Den 4 oktober. Dagen då jag öppnade butiken för första gången. Dörren som slogs upp, rummet som fylldes med liv, känslan av att något länge efterlängtat faktiskt var verklighet. Det var inte högljutt eller storslaget. Bara ren glädje. En stilla stolthet och ett lugn som sa att det här är rätt.

Arbetet med butiken har inte alltid synts utåt, men det har pågått hela tiden. I tankarna kring hur jag vill arbeta, vilket tempo som är möjligt, och hur hantverket får fortsätta vara grunden utan att bli en belastning. Vägen har inte varit spikrak, men den har varit ärlig.

Hösten har också lärt mig vikten av att stanna upp. Att våga släppa sådant som inte längre passar, även om det en gång gjorde det. Det har funnits sorg i det, men också lättnad. Ett slags rensning som behövde ske.

När jag nu ser framåt mot nästa år gör jag det med försiktiga, men tydliga förhoppningar. Jag vill låta både livet och butiken fortsätta växa i sin egen takt. Mer fördjupning, mer närvaro och mindre stress.

Jag önskar mig ett år där det finns utrymme för hantverket, för möten som får ta tid och för vardagar som håller. Där glädjen från den där oktoberdagen får vara en kompass snarare än ett mål.

Hösten fick tala. Och jag har lyssnat.

Kram Eva