Allhelgona: ljus, minnen och stillhet

Igår var Allhelgona, en helg som alltid får mig att stanna upp och känna både saknad och tacksamhet. Luften var kall och stilla, mörkret hade lagt sig tidigt, och gravljusen på kyrkogården lyste som små stjärnor i natten. Det är en tid för minnen – för dem som inte längre finns hos oss men som alltid finns kvar i hjärtat.

Vi tog bilen till Rådmansö kyrka, som ligger en bit bort. Utanför kyrkan lyste ljusen på gravarna, och redan där kände man den där stillheten och värmen som helgen bär med sig. Inne i kyrkan var det fullt med människor som tände ljus för sina nära och kära, och det var något väldigt fint med att sitta där en stund, känna doften av stearin och höra lågmäld viskning och röster runt omkring.

Jag saknade min mamma väldigt mycket, trots att det gått sju år sedan hon gick bort. Igår kändes det extra starkt, när jag såg alla ljusen brinna för de som inte längre är hos oss. Allhelgona blir på något sätt en påminnelse om både sorg och värme – om minnen som lever kvar och kärlek som aldrig försvinner.

Vi promenerade även runt kyrkogården en stund, tittade på ljusen och de vackra arrangemangen, och jag tog några bilder på kyrkan i skymningen, ljusen som fladdrade i mörkret och stämningen inuti kyrkan. Små stunder av stillhet som jag vill minnas.

Allhelgona är inte bara sorg. Det är också en påminnelse om kärlek, om att hålla minnen vid liv, och om att låta ljusen lysa upp även de mörkaste kvällarna. Ibland behöver man bara en stund av ro, ett ljus, ett minne – och igår fick jag just det.