Den här hösten har varit stillsam på ytan, men inuti har den rört om mer än jag först ville erkänna. Det har varit en tid av eftertanke, där mycket har fått landa – både det som varit tungt och det som burit. Jag har levt nära vardagen. Hemmet, huset, händerna som gör sitt. Samtidigt har tankarna ofta varit någon annanstans, i det som håller på att ta form. Hösten har handlat om att försöka balansera flera världar samtidigt utan att tappa bort mig själv på vägen. Tröttheten har funnits där, en djup sådan som inte går att vila bort med en ledig dag. Den har varit ett tecken på att…