Just nu känns det som att jag går runt med en konstant klump i magen. Jag försöker andas, försöker påminna mig själv om att det här är min dröm, att jag faktiskt har byggt något eget, något jag älskar – men ändå kommer tankarna ikapp. De är alltid där, viskar i bakhuvudet: Vad gör du? Är du verkligen kapabel? Tänk om det inte räcker? Och ibland, ibland är de så högljudda att jag nästan hör dem över allt annat, över alla känslor jag borde känna av stolthet eller glädje. Det är inte så att jag inte vill tro på mig själv, men just nu är det svårt. Jag ser på…